Ny blogg, en personlig blogg om populärkultur och robotar

Ja, den personliga bloggen som medium är stendöd. Med det här inlägget startar jag upp en ny blogg, min personliga blogg. Men varför göra detta och varför göra det nu? Om man bortser från mer eller mindre försummade personliga bloggar har jag genom åren haft bloggar om olika populärkulturella fenomen som musik eller slash fiction-par. Ett tag drev jag några politiska bloggar. Mitt senaste försummade projekt är Den ultimata listan, en blogg där jag läser och skriver om böcker som man bara måste läsa. I alla fall enligt de 65 personer som med sina tips röstade fram totalt 24 böcker.

Min första blogg skaffade jag runt 2006, tillsammans med resten av Sveriges då 20-åringar med aspirationer på att arbeta inom media och kultur. Under 1990-talet växte vi upp som ingick i vad man kallade för ZTV-generationen för att det var stället att vara på. Helt plötsligt skulle vi alla vara skribenter och debattörer. Gammelmedia förklarades vara dött. En del lyckades göra det till en karriär, tusentals andra skrev dagbok som möjligtvis var intressanta för den innersta vänskapskretsen om ens det. Jag var nog inte annorlunda än de flesta, jag hade ambitioner om att skriva fängslande om mina intressen. Men i ärlighetens namn var min blogg en personlig dagbok utan intresse för ungefär 99,9 % av världens uppkopplade befolkning. Ungefär som en kombination av skunkdagboken och bilddagboken i ett, om någon nu kommer ihåg internet före Facebook. Efterföljande blogg-projekt var inte annorlunda i någon väsentlig mening. Egentligen var jag nog mest intresserad av att testa olika blogg och publiceringsplattformar, hur torrt det än må låta.

Sociala medier

Så vad har förändrats sen jag bloggade sist? Inte speciellt mycket och nästan allt. Jag är fortfarande intresserad av populärkultur, scenkonst och politik. Jag vill fortfarande skriva om dessa saker, men jag har ingen föreställning om att detta kommer att läsas av max en handfull människor.

När jag började blogga bodde jag i Gävle och 2007 flyttade jag till Stockholm för första gången för att plugga. Det var samma år som Facebook blev tillgängligt för den stora allmänheten. Förutom att spela någon sorts vampyrspel kunde jag hålla kontakten med mina vänner som jag lämnade kvar i Gävle och återknyta till folk jag inte träffat sedan gymnasiet. Med Facebook försvann en stor anledning att ha en personlig blogg som ändå inte funkat så bra.

Sociala medier erbjöd en gång sätt att följa vänner och bekantas liv, sätt att upptäcka nya roliga saker. Men när dessa flöden blir allt mer strömlinjeformade blir jag allt mer blivit uttråkad och blasé av den enorma mängd klickbeten och substanslösa personlighetstest som florerar. Jag läser hellre om vad folk ätit till frukost. Ingen lägger vad jag kan se upp tips på böcker, filmer eller musik som jag vill kolla upp. Vilket sätter fingret på ännu ett problem med sociala medier. Twitterflödet är idag antingen för snabbt eller för internt för att alltid vara intressant för mig. Det finns inget direkt incitament att lägga upp innehåll där om man inte redan interagerar med en massa människor. Facebook bestämmer åt mig vad jag är intresserad av vilket gör att jag missar en massa saker som faktiskt intresserar mig. Mycket lite av det som läggs upp på dessa sajter producerar egentligen något originellt eller läsvärt innehåll. Har man tur är länken som läggs upp intressant. En del av problemet ligger i utformningen av mediet, att det är omöjligt eller obekvämt att skriva/läsa längre texter.

Att återknyta till sina intressen

2012 tog jag examen från Konst, kultur och ekonomi-programmet på Södertörns högskola. Samma år började jag som utredare och omvärldsbevakare på arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst, där jag arbetade som projektanställd till slutet av 2014. Ett fantastiskt roligt men slitigt jobb där jag kunde grotta ner mig i detaljer om hur det offentligt finansierade kultursverige fungerade. Äntligen fick jag möjlighet att läsa och skriva längre texter om saker som intresserade mig. Problemet med ett sånt jobb, hur givande det än är, är att det lämnar mycket lite tid och energi för att odla sina egna intressen. De texter man skriver eller läser är dessutom väldigt torra partsinlagor som i bästa fall strävar efter, eller åtminstone ska ge ett sken av, saklighet och objektivitet.

Jag skulle kunna säga att syftet med att starta en ny blogg är att den skulle vara mer mogen och fokuserad, därmed mer intressant att läsa för utomstående. Jag skulle antagligen ljuga och det är inte heller ambitionen. Förhoppningen är väl snarare att återknyta till mina intressen genom att skriva om dem på ett personligt och engagerat sätt. Jag känner att detta inte är något som dagens social medier idag kan erbjuda på ett tillfredsställande sätt. På dessa producerar man hela tiden innehåll för någon annan om man gör det alls. Det är främsta anledningen till att jag valt att göra detta på en självhostad wordpressblogg. Jag kommer dock inte att göra slut med Facebook eller twitter. Jag kommer istället att plåga den handfull människor som nås av mina inlägg med länkar till den här sidan vare sig ni är intresserade eller inte. På Facebook behöver ni ju bara låta bli att interagera med inläggen så slipper ni att se dem överhuvudtaget. På twitter är sannolikheten att ni ser inlägget i princip obefintlig om man följer fler än 10 aktiva twittrare (källa jag).

Så varför robotar? Jag gillar robotar!