Girls in peacetime want to dance

Girls in peacetime want to dance och det vill jag med. Girls in peacetime want to dance är Glasgowbandet Belle & Sebastians nionde studioalbum sedan debuten med Tigermilk 1996. Jag har varit ett hängivet fan sedan jag blev introducerad till Stuart Murdochs tonsatta berättelser om tonårsångest åren innan millenieskiftet på det sedan länge nedlagda Café Annars i Norrköping. Jag spenderad många koffeinstinna timmar i tobaksdimman på kaféts övervåning och sjöng ogenerat med (så länge man var ensam) i låtar som  The state that I’m in, Judy and the dream of horses och I fought in a war. 2001 gick det rykten om att festivalen Love, music, wine & revolution, som anordnades av musikfanzinet Benno utanför Norrköping, skulle boka bandet. Tyvärr tackade bandet nej, eller ja det hade inte spelat så stor roll för mig personligen eftersom min väldigt tunna gymnasieplånbok bara hade råd med en festival det året och valet föll på den betydligt dyrare Hultsfredsfestivalen. En bidragande orsak var nog just att Bellyselly uteblev.

Därför blev jag extra glad när jag förra sommaren äntligen fick möjligheten att se ett av mina favoritband på skiva live på Bråvalla festival. Belle & Sebastian gick på som sista akt för dagen samtidigt som M.I.A. efter festivalens huvudakt Iron Maiden. Lite försenad kryssade jag genom horden av hemgående Maidenfans när jag hörde tonerna från öppningsnumret I’m a cockoo som blandades med ljudet från M.I.A. på fälten vid den gamla flygflottiljen. I publiken stod övervintrade popsnören som jag själv blandat med lite yngre fans i 20-årsåldern. Bortsett från någon enstaka medsläpad respektive sjöng nästan alla med. Konserten i sig var något av en godispåse med de bästa låtarna från en katalog som sträcker sig över 18 år. Eller som Murdoch sa i början av konserten, en del från de gamla skivorna en del från de inte fullt så gamla skivorna och lite från de relativt nya skivorna.

Den nya skivan Girls in peacetime want to dance känns på många sätt som en återblick till de många faser bandet har gått igenom. Låten Ever had a little faith? känns som om den skulle kunna ha hämtats direkt från en av de första skivorna med dess lågmälda tempo och avskalade arrangemang. Andra låtar som Nobody’s Empire, The Party Line och Enter Sylvia Plath är mer dansanta och upptempo. Speciellt de två senare är regelrätta danslåtar med starkt driv som gått varma här hemma. The Party Line har en funkig gitarrslinga som för mina tankar till Sahara Hotnights Cheek to Cheek eller Bullet med Infinite Mass (som samplat My time is gonna come med Roger Daltrey). Enter Sylvia Plath har istället en new wave-ig synth slinga som hämtad från 80-talet utan att kännas kitchig eller retro. Istället känns den lite tidlös på något sätt.

Tematiskt känns det som att den nya skivans låtar har vuxit upp tillsammans med den publik man hade på 1990-talet. Där många låtar på tidigare skivor avhandlade ungdomens kärlek och kval handlar tre första spåren på den nya skivan om återblickar berättade ur perspektivet hos någon som är lite äldre om än inte visare. Nobody’s Empire börjar visserligen i de svåra och mörka ungdomsåren men slutar hos någon som ser tillbaka och har hittat lite ljus i tillvaron. Allie berättar historien, med rader som

Allie what would you do

When your seven-year plan happened to someone else

och

You’re in this place ‘cause you thought you’d be someone else

But the tricks in your head are a lie

om ett liv som inte levde upp till de planer och drömmar man har haft. The Party Line handlar istället om att träffa någon vid fel tidpunkt i livet, när man egentligen borde låta bli men inte kan hindra sig själv.

Allt som allt innehåller Girls in peacetime want to dance så mycket av det jag älskar med Belle & Sebastian, fylld med underbara små berättelser inbakade i dansant indiepop. Med något enstaka undantag tycker jag att nästan alla låtar är bra med några guldkorn som kommer att spelas flitigare. Albumet i sig håller för att lyssnas på i sin helhet, vare sig du vill sätta dig i din favorit fåtölj med hörlurarna eller om du bara vill ha något som går i bakgrunden.

Det är inte en liten bedrift att släppa nytt material efter så lång tid (om man inte räknar sidoprojektet God Help The Girl, vilket du måste kolla upp om du inte redan har gjort det) som känns fräscht, samtidigt som det påminner mig om allt som fick mig att älska Belle & Sebastian från första början och bli nostalgisk på samma gång.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *