Krunegård och Jinder

image

Just det här ögonblicket är kanske årets bästa tv-ögonblick i Krunegård och Jinder på turné. Så känns det nu i alla fall.

Markus Krunegård står och soundcheckar när han inser att han lämnat sin kaffe borta hos Nisse. Han försöker förgäves få kontakt och förmedla sin önskan på alla tänkbara sätt. Ingen verkar bry sig. Det hela blir poesi.

Kaffe, ge mig snälla! Där bredvid Nisse… Någon?

Bilden snodd från:
SVT edit

OMG Daredevil

OMG Daredevil är fantastisk! Det är kanske det bästa jag sett i det här formatet på typ ett år eller två. Daredevil på Netflix är den senaste pusselbiten i mediehuset Marvels cinematiska universum är en mörk berättelse om gränsen mellan gott och ont. Vi får följa de nyutexaminerade advokaterna Matt Murdock (Charlie Cox) och Franklin ”Foggy” Nelson (Elden Henson) när de återvänder till deras barndoms hårda arbetarkvarter i Hell’s kitchen. Vännerna har precis tackat nej till jobb på den prestigefyllda advokatbyrån där de praktiserat för att idealistiskt ta rättvisan hem till sina egna kvarter.

Jag tänker inte gå in i detaljer, men rollsättningen av Charlie Cox som den blinde, brottsbekämpande katolska advokaten är nästan lika bra som rollsättningen av hans nemesis och mörka spegelbild Wilson Fisk är briljant. Rollen görs av Vincent D’Onofrio, som är känd för rollen som den mobbade soldaten Gomer Pyle som tar livet av sig i Full Metal Jacket, skurken i första Men in Black och som Robert Goren i tv-serien Law & Order: Criminal intent. Wilson Fisk är på många sätt ett sorts amalgam av dessa roller.

Att serien delar fiktiv verklighet med filmerna om hjältarna i Avengers märks än så länge väldigt lite. Ödeläggelsen av New York som skedde i första Avengers filmen nämns visserligen och utgör en grundläggande förutsättning för de händelser som utspelar sig i Daredevil, men den saknar gästspel från de andra filmerna och serierna. På många sätt är detta den mest fristående delen av Marvels cinematiska universum och du behöver inte ha sett några av de andra delarna för att hänga med. Om detta kommer att ändra sig återstår än så länge att se.

Jag skulle säga att såhär mörkt har Marvels universum aldrig tidigare varit i det rörliga mediet. Det är inte riktigt lika nattsvart och aldrig cyniskt som Watchmen utan mer åt hållet av Chris Nolans Batmanfilmer. Tack och lov har Cox inte lagt till sig med det där Batman growlet som är så poppis numera (jag tittar på dig Arrow). De lyckas blanda de olika genrerna av rättegångsdrama, kriminaldrama och skitig superhjälte aktion väldigt väl även om jag gärna hade sett Matt Murdock i rätten lite oftare, görandes de saker som advokater gör. Serien levererar också bland den snyggaste (och mest grafiska, känsliga tittare är nu varnade) aktion jag sett, om du läst någon recension av serien än så har den med stor säkerhet tagit upp korridorscenen i andra avsnittet.

Det finns två saker som jag inte riktigt kan släppa med serien. Den första är dess tematiska och storymässiga likheter med serien Arrow. Båda har en filantrop som the bad guy vars mål är att rädda staden genom gentryfiering. Vägen dit är naturligtvis kantad av lik. Båda serierna har även en liknande catch frase. Arrows ”I/You have failed this city” mot Daredevils ”I will save this city”. Men det är ändå allmängiltiga teman. Där Arrow är som ett tonårsdrama med aktion är Daredevil betydligt vuxnare i sitt berättande. Framför allt slipper man se flashbacks med protagonisten iförd världens fulaste peruk.

Den andra är att jag måste vänta ett helt år till nästa säsong. Som tur är finns det ju gott om andra saker att se fram emot, bara på Netflix. Utöver Daredevil kommer ytterligare fyra Netflixproducerade Marvel serier. Miniserien The Defenders och fullformatsserierna a.k.a. Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist. Till detta kommer Avengers: Age of Ultron som släpptes igår och Ant-man som kommer till sommaren.

Girls in peacetime want to dance

Girls in peacetime want to dance och det vill jag med. Girls in peacetime want to dance är Glasgowbandet Belle & Sebastians nionde studioalbum sedan debuten med Tigermilk 1996. Jag har varit ett hängivet fan sedan jag blev introducerad till Stuart Murdochs tonsatta berättelser om tonårsångest åren innan millenieskiftet på det sedan länge nedlagda Café Annars i Norrköping. Jag spenderad många koffeinstinna timmar i tobaksdimman på kaféts övervåning och sjöng ogenerat med (så länge man var ensam) i låtar som  The state that I’m in, Judy and the dream of horses och I fought in a war. 2001 gick det rykten om att festivalen Love, music, wine & revolution, som anordnades av musikfanzinet Benno utanför Norrköping, skulle boka bandet. Tyvärr tackade bandet nej, eller ja det hade inte spelat så stor roll för mig personligen eftersom min väldigt tunna gymnasieplånbok bara hade råd med en festival det året och valet föll på den betydligt dyrare Hultsfredsfestivalen. En bidragande orsak var nog just att Bellyselly uteblev.

Därför blev jag extra glad när jag förra sommaren äntligen fick möjligheten att se ett av mina favoritband på skiva live på Bråvalla festival. Belle & Sebastian gick på som sista akt för dagen samtidigt som M.I.A. efter festivalens huvudakt Iron Maiden. Lite försenad kryssade jag genom horden av hemgående Maidenfans när jag hörde tonerna från öppningsnumret I’m a cockoo som blandades med ljudet från M.I.A. på fälten vid den gamla flygflottiljen. I publiken stod övervintrade popsnören som jag själv blandat med lite yngre fans i 20-årsåldern. Bortsett från någon enstaka medsläpad respektive sjöng nästan alla med. Konserten i sig var något av en godispåse med de bästa låtarna från en katalog som sträcker sig över 18 år. Eller som Murdoch sa i början av konserten, en del från de gamla skivorna en del från de inte fullt så gamla skivorna och lite från de relativt nya skivorna.

Den nya skivan Girls in peacetime want to dance känns på många sätt som en återblick till de många faser bandet har gått igenom. Låten Ever had a little faith? känns som om den skulle kunna ha hämtats direkt från en av de första skivorna med dess lågmälda tempo och avskalade arrangemang. Andra låtar som Nobody’s Empire, The Party Line och Enter Sylvia Plath är mer dansanta och upptempo. Speciellt de två senare är regelrätta danslåtar med starkt driv som gått varma här hemma. The Party Line har en funkig gitarrslinga som för mina tankar till Sahara Hotnights Cheek to Cheek eller Bullet med Infinite Mass (som samplat My time is gonna come med Roger Daltrey). Enter Sylvia Plath har istället en new wave-ig synth slinga som hämtad från 80-talet utan att kännas kitchig eller retro. Istället känns den lite tidlös på något sätt.

Tematiskt känns det som att den nya skivans låtar har vuxit upp tillsammans med den publik man hade på 1990-talet. Där många låtar på tidigare skivor avhandlade ungdomens kärlek och kval handlar tre första spåren på den nya skivan om återblickar berättade ur perspektivet hos någon som är lite äldre om än inte visare. Nobody’s Empire börjar visserligen i de svåra och mörka ungdomsåren men slutar hos någon som ser tillbaka och har hittat lite ljus i tillvaron. Allie berättar historien, med rader som

Allie what would you do

When your seven-year plan happened to someone else

och

You’re in this place ‘cause you thought you’d be someone else

But the tricks in your head are a lie

om ett liv som inte levde upp till de planer och drömmar man har haft. The Party Line handlar istället om att träffa någon vid fel tidpunkt i livet, när man egentligen borde låta bli men inte kan hindra sig själv.

Allt som allt innehåller Girls in peacetime want to dance så mycket av det jag älskar med Belle & Sebastian, fylld med underbara små berättelser inbakade i dansant indiepop. Med något enstaka undantag tycker jag att nästan alla låtar är bra med några guldkorn som kommer att spelas flitigare. Albumet i sig håller för att lyssnas på i sin helhet, vare sig du vill sätta dig i din favorit fåtölj med hörlurarna eller om du bara vill ha något som går i bakgrunden.

Det är inte en liten bedrift att släppa nytt material efter så lång tid (om man inte räknar sidoprojektet God Help The Girl, vilket du måste kolla upp om du inte redan har gjort det) som känns fräscht, samtidigt som det påminner mig om allt som fick mig att älska Belle & Sebastian från första början och bli nostalgisk på samma gång.

 

Ny blogg, en personlig blogg om populärkultur och robotar

Ja, den personliga bloggen som medium är stendöd. Med det här inlägget startar jag upp en ny blogg, min personliga blogg. Men varför göra detta och varför göra det nu? Om man bortser från mer eller mindre försummade personliga bloggar har jag genom åren haft bloggar om olika populärkulturella fenomen som musik eller slash fiction-par. Ett tag drev jag några politiska bloggar. Mitt senaste försummade projekt är Den ultimata listan, en blogg där jag läser och skriver om böcker som man bara måste läsa. I alla fall enligt de 65 personer som med sina tips röstade fram totalt 24 böcker.

Min första blogg skaffade jag runt 2006, tillsammans med resten av Sveriges då 20-åringar med aspirationer på att arbeta inom media och kultur. Under 1990-talet växte vi upp som ingick i vad man kallade för ZTV-generationen för att det var stället att vara på. Helt plötsligt skulle vi alla vara skribenter och debattörer. Gammelmedia förklarades vara dött. En del lyckades göra det till en karriär, tusentals andra skrev dagbok som möjligtvis var intressanta för den innersta vänskapskretsen om ens det. Jag var nog inte annorlunda än de flesta, jag hade ambitioner om att skriva fängslande om mina intressen. Men i ärlighetens namn var min blogg en personlig dagbok utan intresse för ungefär 99,9 % av världens uppkopplade befolkning. Ungefär som en kombination av skunkdagboken och bilddagboken i ett, om någon nu kommer ihåg internet före Facebook. Efterföljande blogg-projekt var inte annorlunda i någon väsentlig mening. Egentligen var jag nog mest intresserad av att testa olika blogg och publiceringsplattformar, hur torrt det än må låta.

Sociala medier

Så vad har förändrats sen jag bloggade sist? Inte speciellt mycket och nästan allt. Jag är fortfarande intresserad av populärkultur, scenkonst och politik. Jag vill fortfarande skriva om dessa saker, men jag har ingen föreställning om att detta kommer att läsas av max en handfull människor.

När jag började blogga bodde jag i Gävle och 2007 flyttade jag till Stockholm för första gången för att plugga. Det var samma år som Facebook blev tillgängligt för den stora allmänheten. Förutom att spela någon sorts vampyrspel kunde jag hålla kontakten med mina vänner som jag lämnade kvar i Gävle och återknyta till folk jag inte träffat sedan gymnasiet. Med Facebook försvann en stor anledning att ha en personlig blogg som ändå inte funkat så bra.

Sociala medier erbjöd en gång sätt att följa vänner och bekantas liv, sätt att upptäcka nya roliga saker. Men när dessa flöden blir allt mer strömlinjeformade blir jag allt mer blivit uttråkad och blasé av den enorma mängd klickbeten och substanslösa personlighetstest som florerar. Jag läser hellre om vad folk ätit till frukost. Ingen lägger vad jag kan se upp tips på böcker, filmer eller musik som jag vill kolla upp. Vilket sätter fingret på ännu ett problem med sociala medier. Twitterflödet är idag antingen för snabbt eller för internt för att alltid vara intressant för mig. Det finns inget direkt incitament att lägga upp innehåll där om man inte redan interagerar med en massa människor. Facebook bestämmer åt mig vad jag är intresserad av vilket gör att jag missar en massa saker som faktiskt intresserar mig. Mycket lite av det som läggs upp på dessa sajter producerar egentligen något originellt eller läsvärt innehåll. Har man tur är länken som läggs upp intressant. En del av problemet ligger i utformningen av mediet, att det är omöjligt eller obekvämt att skriva/läsa längre texter.

Att återknyta till sina intressen

2012 tog jag examen från Konst, kultur och ekonomi-programmet på Södertörns högskola. Samma år började jag som utredare och omvärldsbevakare på arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst, där jag arbetade som projektanställd till slutet av 2014. Ett fantastiskt roligt men slitigt jobb där jag kunde grotta ner mig i detaljer om hur det offentligt finansierade kultursverige fungerade. Äntligen fick jag möjlighet att läsa och skriva längre texter om saker som intresserade mig. Problemet med ett sånt jobb, hur givande det än är, är att det lämnar mycket lite tid och energi för att odla sina egna intressen. De texter man skriver eller läser är dessutom väldigt torra partsinlagor som i bästa fall strävar efter, eller åtminstone ska ge ett sken av, saklighet och objektivitet.

Jag skulle kunna säga att syftet med att starta en ny blogg är att den skulle vara mer mogen och fokuserad, därmed mer intressant att läsa för utomstående. Jag skulle antagligen ljuga och det är inte heller ambitionen. Förhoppningen är väl snarare att återknyta till mina intressen genom att skriva om dem på ett personligt och engagerat sätt. Jag känner att detta inte är något som dagens social medier idag kan erbjuda på ett tillfredsställande sätt. På dessa producerar man hela tiden innehåll för någon annan om man gör det alls. Det är främsta anledningen till att jag valt att göra detta på en självhostad wordpressblogg. Jag kommer dock inte att göra slut med Facebook eller twitter. Jag kommer istället att plåga den handfull människor som nås av mina inlägg med länkar till den här sidan vare sig ni är intresserade eller inte. På Facebook behöver ni ju bara låta bli att interagera med inläggen så slipper ni att se dem överhuvudtaget. På twitter är sannolikheten att ni ser inlägget i princip obefintlig om man följer fler än 10 aktiva twittrare (källa jag).

Så varför robotar? Jag gillar robotar!